Klart som fan att jag vill ha sympati. Jag vill ha en kram, en kaka till och att hela befolkningen ska känna knivarna i hjärtat så som jag gör. Så som alla gör nån gång. Det ger mig hopp om mänskligheten. Bevisar nånting. Att inte alla är förlorade i en låtsasvärld där allt ont som nånsin hänt händer långt-bort-nån-annanstans. Är det själviskt?
Då är jag hellre det än någon med den "fina egenskap" att alltid vara modig och hålla käft.
